Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
För några timmar sedan fick jag en panikångest-attack, det har jag inte haft på flera, flera månader.
Jag misstänker att det är pga skolan, som jag inte riktigt trivs med, och lite andra saker.
Just nu känner jag mig superstressad, jag sitter här och lipar för minsta lilla.
Tur man har en blogg att skriva av sig i...

Jag känner för att bara ge upp, hoppa av skolan och göra något annat, men vad? Jag har inget jobb att gå tillbaka till och med tanke på hur länge jag var arbetslös så lär jag inte få något heller.

Jag hatar panikångest, det är det obehagligaste som jag vet. Man tappar totalt kontrollen och vill bara ligga ner, skrika, gråta och sluta andas - allt på samma gång.
M är såklart helt förtvivlad och undrar om han kan göra något, men det kan han nog inget. Inte ens jag själv kan ju göra något. Så här har jag haft det i 10 år nu, med sämre och bättre perioder. Inte ens medicinerna hjälpte, de gjorde bara så att jag blev tjock och ännu mer deprimerad än vad jag redan var.

Jag antar att det blir så här när man inte gör vad man egentligen vill. Jag trodde verkligen att jag ville gå den här utbildningen men det var inte som jag hade tänkt mig. Snacka om att känna sig misslyckad. Jag kan inte hoppa av, det går inte.
Vad ska jag göra istället? Jag kan inte leva på 0 kr i månaden igen, det går inte. Jag kan inte ens få a-kassa längre. Herregud. Jävla liv man har.

Vi får väl se vad som händer.. jag vill bara bli barn igen.. inga bekymmer värda att gråta över och en mamma som fixar allt.
Varför kan inte mamma fixa allt nu?

Jag är en bebis, jag vet.